Brattfallet och Sillre såg

Sillre såg

Den första Sillresågen blev färdig 1663 som en sk kronosåg. Dessa sågar kallades "sågkvarnar" och drevs med vatten och hjul. Sillre såg knöts an till Skeppsholmens varv i Timrå, men varvet blev inte långvarigt varför både det och sågen lades ner 1680.

Mangårdsbyggnaden vid Sillre såg

Under en tidsperiod av 76 år vet vi ingenting om Sillre såg. Men år 1756 finns det anteckningar om att den fick privilegier som finbladig såg. Nu hade sågen övergått i privata händer. Den 23 maj 1782 skedde den första katastrofen. Dammen vid brudsjön hade brustit. De framstörtande vattenmassorna ryckte med sig stora stenar och träd, 11 kvarnhus med dammbyggnader samt den finbladiga sågen. Den synliga beviset för denna katastrof finns i den väldiga stenhög som ligger mitt i Sillreforsen och bär namnet "hammaren". Detta har varit till besvär för både flottning och båttrafik.

En ny finbladig såg uppfördes i Sillre 1793. Men dess saga blev kort. År 1796 skedde katastrofen då Ragundasjön tömdes på sitt vatten och Döda fallet bildades. Sågen följde med vattenmassorna.

Tiden för Wifstavarfs tillkomst och Sillresågen 1799 sammanfaller och dessa var från början intimt knutna till varann. På nytt blev det skogarna kring Sillre som fick leverera det timmer som var lämpligt till skeppsplank. Sågat virke flottades till kusten.

Vid Sillre såg fanns förutom inspektorn, en sågställare och sex sågdrängar  anställda. Vid tider av hög brådska som t ex vårar och högvatten anställdes extra arbetskraft, huvudsakligen från trakten, men även värmlänningar började vid den här tiden söka sig till de norrländska sågverken.

Det var grova dimensioner av timmer, som dåtidens sågkarlar måste arbeta med. Se grova timmerstockarna rullades ideligen in på sågbänkarna för att passera genom ramarna. Uppehåll med sågningen skedde vissa år under vinterns kallaste månader. Året om rök det dag och natt från bakbränningsplatsen, där undermåliga bakar (sidopartierna vid sågningen) och avfall brändes upp.

En forna dagars arbetsdag vid sågverket kan ej jämföras med vår tid. Redan kl fem på söndagseftermiddagen tog arbetet sin början. Den som då inte vid rätt tid infann sig på arbetsplatsen bötade 1 shilling vid kyrkan. Det var långa arbetsdagar och låga löner. En sågkarls lön utgjorde under 1830-talet 6 öre i timmen. Hälften av intjänt lön skulle hållas inne tills sågningen var slut. För uteblivande från arbetet gjordes avdrag med 16 öre per timme och lika mycket för oskicklighet på grund av fylla. Det var ett hårt liv som dåtidens sågfolk, och deras familjer var tvugna att föra. Arbetsdagen var oändligt lång. Den låga lönen åstadkom att nöd rådde i hemmen. Ett rum för varje familj, hur stor barnaskaran än var , var det som stod till buds. Någon aktning för männsikans värde fanns inte. Sillre såg skulle dock gå sitt öde tillmötes. Sågens läge blev alltmer till nackdel för dess ägare. Nya tekniska landvinningar, främst ångmaskinen som drivkraft, fullbordade verket. Det beslöts att sågen skulle läggas ner.1870 gick den sista stocken genom ramen.

Efter sågdriftens upphörande kom dock Sillre sågplats varje sommar i tre månaders tid att fortfarande bli arbetsplats. Det blev nu flottningsplats för sågtimmer. Flottar av rundvirke drogs ihop för vidare transport till kusten. Virket kom till största delen från Skönviks bolags skogar. Dessa fanns på Paljacka, Nordansjö, Skälsjön, Vallsjön och närmare belägna skogsområden. Virket transporterades först genom en lång och invecklad flottled, innan det nådde Sillre flottarplats. Detta arbete med flottar upphörde dock 1920 och alltsedan 1921 har virket gått direkt ned i älven, för att i obundet tillstånd flyta fram till kusten och sorteringsverket. Numera har ju även sorteringsverket upphört och virket körs med lastbil direkt till fabrikerna. Allt har blivit tyst och stilla utom då vårfloden flyter fram genom kvarnån och ned i älven.